ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

"Beverly Hills" lärde mig jaga killar som var dumma i huvudet

· 19 Jun 2019
Uppdaterad 19 Jun 2019

Dylan (i mitten) var spännande och helt jävla omöjlig att få något vettigt ur. Men som vi älskade honom,skriver Malin Karim. Foto: TT


Jag hoppas att Aaron Spelling, hjärnan bakom denna ångestattack i serieförpackning, någon gång under livet fick betala för den skada han ådrog hela min generation, skriver Malin Karim.

klar

Artikellänk är kopierad

pil
Detta är en kolumn

Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

TV-serien ”Beverly Hills 90210” fuckade upp min världsbild. Låt mig förklara. Jag var en alldeles färsk tonåring när den amerikanska tv-serien kom till stan i början på 1990-talet. En serie om världens äldsta 16-åringar vars liv var långt ifrån applicerbara på mitt 13-års liv i en förort till en mellanstor stad i Skåne. Men ”Beverly Hills” var en religion som följdes slaviskt varje söndag 19.00. Jag slets mellan Brandon och Dylan. Våndades med Brenda och kunde inte bestämma mig för om Kelly var okej eller inte.

Häromveckan, i ett anfall av svår prokrastinering, började jag kolla igen. Och insikten slog mig hårt där och då. ”Beverly Hills 90210” har förstört både min världsbild och självbild.

quotation startHan var alkoholist vid 16, svåråtkomlig, mystisk och lidelsefull. Spännande och helt jävla omöjlig att få något vettigt ur. Men som vi älskade honom. Det var här vi lärde oss att för att få lite valuta i en relation skulle killen ha grava kommunikationsproblem och vara helt oberäknelig.quotation end

Vi börjar med kärlek och killar. Brandon var den reko killen som var så endimensionellt god att alla världens snälla killar för evigt borde hålla honom ensamt ansvarig för att ha förstört deras game. Steve var så ointressant att det tog tre säsonger att lära sig hans namn. David Silvers karaktär så papperstunn att han knappt gick genom rutan. Sedan hade vi Dylan. Han var alkoholist vid 16, svåråtkomlig, mystisk och lidelsefull. Spännande och helt jävla omöjlig att få något vettigt ur. Men som vi älskade honom. Det var här vi lärde oss att för att få lite valuta i en relation skulle killen ha grava kommunikationsproblem och vara helt oberäknelig. För när man då väl fick ur honom ett: ”Bren, I kind of like you too …” dog man sötdöden och levde på den halvdana ”kärleksförklaringen” tills döden eller Jessica i parallellklassen oss delade. Vore det inte för ”Beverly Hills” och Dylan McKay så hade jag inte spenderat merparten av min tonårstid på oåtkomliga killar som inte var spännande – bara dumma i huvudet.

LÄS MER
Magnus Betnér: Jag vill säga åt Greta att ta flyget som vanligt folk

Sedan hade vi tjejerna. Tonåren är tiden då du formar dig efter förebilder för att sedan förhoppningsvis, någonstans i mitten, hitta dig själv. Brenda var den smarta och bestämda. Men hon var också otrevlig, egoistisk och som lera i Dylans svårmodiga händer. Kelly var bimbon som under seriens gång blev ”insiktsfull” men som envisades med att, ju äldre hon blev, prata med bebisröst för anspela på hela den ”män vill ha oskyldiga kvinnor som de kan leda och forma”-kultur som tycks så djupt rotad i USA. Också hade vi Donna. Vars existens var relativt obegriplig under hela serien. Hennes pojkvänner betedde sig lite hursomhelst medan hon hängde kvar med bedjande blick, obefintlig personlighet och allt smalare kropp. För det slog mig när jag med vuxna ögon såg tillbaka, att Donna är gravt anorektisk. Fast i mina 13–17 års ögon var hon bara perfekt smal. Ett ideal att sträva efter och som, om jag verkligen rannsakar mig själv, fortfarande ligger kvar som ett slumrande ideal. Sjukt nog.

Aaron Spelling, hjärnan bakom tv-serien "Beverly Hills 90210".Foto: BOB GALBRAITH

Jag hoppas att Aaron Spelling, hjärnan bakom denna ångestattack i serieförpackning, någon gång under livet fick betala för den skada han ådrog hela den generation som växte upp i skuggan av ”Beverly Hills”. Som aldrig kysstes villigt nog, aldrig blev smala nog, pratade ljuvt nog och som ängsligt strävade efter de depraverade killarnas otillräckliga uppmärksamhet. Men medan min stackars påverkbara tonårshjärna inte kunde handskas med alla de sublima meddelanden som skickades ut så kan min mer rigida 40-årshjärna nu säga stopp.

”Donna Martin graduate” och jag likaså!

Plus: Sommarlov och semester – underbart lata dagar utan gympapåsar, matsäckar och läxor som det ska bråkas om. Yay!

Minus: Sommarlov och semester – tiden då jag driver all inclusive med fem måltider per dag samt 7564 syskonrelaterade sammanbrott. Yay…

klar

Artikellänk är kopierad

NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro