ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Gabriella Kärnekull Wolfe: Hur skulle fruarna reagera om de visste att deras män köper barn?

Gabriella Kärnekull Wolfe · 12 Jun 2019
Uppdaterad 12 Jun 2019
"Hur skulle deras fruar reagera om de fick hem brev i brevlådan med detaljerade beskrivningar av hur deras partner har köpt sig tillgång till ett barns kropp?"

"Hur skulle deras fruar reagera om de fick hem brev i brevlådan med detaljerade beskrivningar av hur deras partner har köpt sig tillgång till ett barns kropp?" Foto: Unsplash


Vad skulle förövarnas kollegor säga om affischer sattes upp utanför arbetsplatsen med namn och bild på deras kompis Våldtäktsmannen?, skriver Gabriella Kärnekull Wolfe.

klar

Artikellänk är kopierad

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag funderar på vad vi ska göra åt män. Ni vet den där samhällsgruppen som står för ​97 procent av alla misstänkta våldtäkter och 79 procent av all misshandel​. Det är samma grupp där ​nästan var tionde individ har köpt sig tillgång till en annan människas kropp​.

quotation startSå ska jag bara lägga mig ned och acceptera det? Ska jag gå i terapi i sex år, vakna av att jag det känns som att jag kvävs varje morgon, oroa mig för att ett nytt barn ligger i baksätet på deras bil men ”skitsamma, för rättsstaten är faktiskt superviktig”?quotation end

Vi har testat att anmäla dem till polisen, men ​bara 5 procent av anmälningarna om våldtäkt leder till fällande dom​. Vi har testat att skrika ut vår utsatthet under ett gemensamt #metoo, men utöver ett par mediesnubbar som blev av med jobben och en som fick fängelsestraff var det tyst.

Situationen verkar inte heller bli bättre. Statistik från BRÅ visar att ​utsattheten för både våldtäkt och sexuella ofredanden ökar, och även om det kan bero på olika faktorer pekar statistiken definitivt inte mot att antalet övergrepp minskar.

Vi har brutit tystnaden, minskat mörkertalet, anmält och ändå blir det inte bättre, så vad ska vi göra?

Som den juriststudent jag är borde jag väl säga att det är bättre med 95 procent friade våldtäktsmän om alternativet är folkdomstolar och oskyldigt dömda, men jag vettefan.

Nej, jag tycker inte att vi ska ha domstolar som dömer till långa fängelsestraff utan att ha ordentligt på fötterna. Men det är pinsamt att påstå att det vi har nu är ett fungerande system när det leder till att ​tusentals våldtäkter kan fortsätta ske​, utan tillräcklig upprättelse för brottsoffer eller konsekvenser för förövare.

I en rättsstat är det viktigt att oskuldspresumtionen bevaras, men vi, de utsatta, vi vet ju att våra förövare inte är oskyldiga även om vi inte kan bevisa motsatsen. Jag vet att Peter, Micke och Andreas köpte mig när jag var barn, jag vet att Micke och Peter våldtog mig, och att Andreas skröt om tonåringen han träffade som “säkert var ett människohandelsoffer”. Förundersökningarna lades ner, men jag vet ju.

Så ska jag bara lägga mig ned och acceptera det? Ska jag gå i terapi i sex år, vakna av att jag det känns som att jag kvävs varje morgon, oroa mig för att ett nytt barn ligger i baksätet på deras bil men ”skitsamma, för rättsstaten är faktiskt superviktig”?

Är det omöjligt att förena identiteten som juriststudent med att vara feminist, våldtagen och jävligt trött på rådande samhällsordning?

Jag tror inte att jag kan acceptera det. Även om samhället inte kan straffa våra förövare, måste något bli annorlunda, för det vi har nu håller inte. Jag tycker att föräldrarna i förövarnas barns fotbollslag har rätt att veta. Syskonbarnet vars foto sitter på deras kylskåp för “hon är så snygg” har rätt att bli varnad. Jag fantiserar ibland om hur det skulle se ut om alla vi som utsattes räckte över all den där skulden, skammen, ångesten och förnedringen till de som ska ha den.

Hur skulle deras fruar reagera om de fick hem brev i brevlådan med detaljerade beskrivningar av hur deras partner har köpt sig tillgång till ett barns kropp?

Vad skulle deras kollegor säga om affischer sattes upp utanför arbetsplatsen med namn och bild på deras kompis Våldtäktsmannen. Skulle de andra männen som ser förödmjukelsen och förnedringen kunna gå hem och köpa sex, våldta, misshandla och ofreda när de vet vad som väntar dem?

Vad skönt det vore om vi en dag kunde säga ”Varsågod, Peter, Micke, Andreas och alla andra förövare. Vi vet hur det känns”.

Gabriella Kärnekull Wolfe

klar

Artikellänk är kopierad

Gabriella Kärnekull Wolfe
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro