ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Dokument: Skandalen som fällde ”världens mäktigaste man”

Jesper Lindqvist · 9 Aug 2019
Uppdaterad 9 Aug 2019
Richard Nixon meddelar sin avgång i ett direktsänt tal.

Foto: TT/AP


Det började med vad som verkade vara ett vanligt inbrott, och slutade drygt två år senare med att USA:s president, för 45 år sedan, tvingades avgå. Hur gick det egentligen till när Watergate blev namnet på allas läppar, och Richard Nixon gick från att vara omåttligt populär till att bli avskydd och bespottad?

klar

Artikellänk är kopierad

Natten mellan lördag och söndag, den 17 juni 1972, är en natt som alla andra i Washington. Det är sommar, och valkampanjerna inför det stundande presidentvalet i november ska strax dra igång.

I det nybyggda Watergate-komplexet i stadens centrala delar har det demokratiska partiets centralkommitté sitt högkvarter. Under natten vaktas byggnaden av säkerhetsvakten Frank Willis. Han har jobbat där i ett drygt år, och endast vid ett tillfälle har han varit med om ett inbrottsförsök. Faktum är att Watergate anses vara så säkert att Frank Willis endast är utrustad med pepparsprej.

LÄS MER
Eskil Erlandsson åtalas för sexbrott – här är sex politiska skandaler vi minns

Strax efter midnatt upptäcker dock Willis att någon har satt tejpbitar över låset på dörren som leder från garaget till flera av kontoren. Tejpen gör att dörren kan stängas, utan att gå i lås. Willis ser det dock inte som något misstänkt, utan tar bara bort tejpen och går vidare. Men när han lite senare passerar samma dörr, märker säkerhetsvakten att tejpbiten har satts tillbaka. Den här gången tvekar han inte, utan han ringer polisen.

Inbrottstjuvarna har förberett sig genom att ha en person utanför som ska larma om polisen dyker upp. Men eftersom den polispatrull som svarat på anropet består av civilklädda poliser kommer larmet för sent, och i demokraternas lokaler grips fem personer på bar gärning.

De fem personerna, tre exilkubaner och två amerikaner, döms i september samma år för inbrottet, tillsammans med två tidigare FBI- och CIA-agenter som organiserat hela aktionen. De två före detta agenterna finns registrerade som ”externa konsulter” vid Vita huset, men det är fortfarande oklart om det finns vidare kopplingar i härvan.

Hemlig källa för journalisterna in på rätt spår

I november blir president Richard Nixon omvald genom en jordskredsseger, och hans popularitet är fortfarande hög. Under utredningen av inbrottet vid Watergate har Nixon gjort det väldigt tydligt att ingen från Vita huset på något sätt har varit involverad. Men det finns de som fortfarande misstänker att presidenten inte är helt ärlig, och de ska snart få vatten på sina kvarnar.

Ett antal amerikanska medier får nu en central roll i den ännu oklara härvan. I slutet av september rapporterar man att John Mitchell, tidigare justitieminister och ordförande för Nixons omvalskommitté, har haft tillgång till ett konto vars medel använts för informationsinhämtning riktad mot det demokratiska partiet. Samtidigt slår FBI fast att inbrottet ska betecknas som politiskt spionage och sabotage, men skandalens omfattning är fortfarande oklar.

Journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein hade stor del i avslöjandet.Foto: UPI

En av de tidningar som leder bevakningen av händelsen är Washington Post, vars reportrar Bob Woodward och Carl Bernstein har rapporterat ihärdigt ända sedan inbrottet i juni 1972. Woodward var inledningsvis den drivande kraften, och parades tidigt ihop med Bernstein vars skarpa penna har gett artiklarna om Watergate ett extra lyft.

Under sommaren och hösten har de kunnat avslöja flera kopplingar mellan högt uppsatta personer i Vita huset och personer som varit inblandade i Watergate-inbrottet. I centrum finns bland annat ett pengaspår, med utbetalningar i form av checkar som tycks komma från högt uppsatta personer inom Nixons kampanjstab. Woodward och Bernstein är övertygade om att pengaspåret är det rätta – de har nämligen en, vid den tiden, anonym källa med god insyn som har instruerat dem att ”följa pengarna”.

LÄS MER
USA och Ryssland bryter kärnvapenavtal – så kan världen påverkas

Vändningen – de inblandade anklagar varandra

Trots frekvent rapportering och nya spår utsätts Washington Post och ett par andra tidningar för hårt tryck under slutet av 1972. Nixon har precis blivit omvald och hans popularitet får många att ifrågasätta de kopplingar som journalisterna försöker göra mellan Watergate och Vita huset. Nixon själv har inte mycket till över för journalister, och presidenten ska vid ett senare tillfälle 1973 kritisera mediernas roll samtidigt som han hävdar att han inte är arg, eftersom ”man endast kan vara arg på de man respekterar”.

Även andra tidningar tycks aktivt motarbeta Washington Post, genom att misskreditera och medvetet motsäga uppgifter som tas upp i tidningens publiceringar. Det påverkar dock inte Washington Posts arbete, och i slutet av 1972 tror man sig kunna knyta presidentens stabschef, H.R. Haldeman, till Watergate.

Vändningen, som får pendeln att svänga, ska dock komma först i mars 1973. De som har varit direkt inblandade i Watergate-skandalen har än så länge hållit tyst om sina uppdragsgivare, men nu börjar fasaden att spricka. En av inbrottstjuvarna, James McCord, som har dömts till 25 års fängelse meddelar nu i ett brev till domaren John Sirica att folk har tystats och således gjort sig skyldiga till mened under rättegången.

När det nu börjar brännas under fötterna på flera högt uppsatta inom omvalskommittén och Vita huset börjar de utpekade att anklaga varandra. President Nixon behöver därför distansera sig från skandalen, och väljer således att i slutet av april ”acceptera avskedsansökningar” från flera högt uppsatta inom Vita huset, däribland hans stabschef, H. R. Haldeman. Det är Vita husets första direkta aktion till följd av Watergate. Samtidigt sparkar han rådgivaren John Dean, vars uppgifter ska komma att bli avgörande för den pågående utredningen.

LÄS MER
Valrörelsen i USA rullar vidare – Här är fem höjdpunkter från de andra debatterna

Dean har själv varit inblandad i Watergate-skandalen, och i slutet av mars börjar han misstänka att folk högre upp i hierarkin kommer att lägga skulden enbart på honom. Han beslutar sig därför för att samarbeta med senatens Watergate-utredare, samtidigt som han fortsätter sitt jobb i Vita huset. Under den här korta perioden börjar Dean misstänka att Nixon spelar in alla konversationer i Ovala rummet. Det är något med hur Nixon pratar, hur han på ett krystat sätt försöker få folk att återge gamla konversationer. Dean delar med sig av sina misstankar i förhör med utredarna i senaten, och efter flera förhör kommer några månader senare bekräftelsen: Nixon har spelat in sig själv hela tiden och banden kan innehålla ett direkt erkännande kopplat till Watergate.

Cirkusen i Vita huset

Efter avskeden i april väljer Nixon att omgående utse en ny justitieminister, Elliot Richardson, som får i uppdrag att i sin tur utse en särskild åklagare för Watergate-affären, som ska agera frikopplad från justitiedepartementet. Ansvaret läggs på Archibald Cox – men det ska snabbt visa sig att hans roll inte alls kommer vara frikopplad.

När det i förhör med olika medarbetare i Vita huset kommer fram att Nixon har spelat in alla sina samtal i Ovala rummet väljer Cox att omedelbart begära ut bandinspelningarna. Samma begäran kommer även från senatens utredare. Men Nixon vägrar lämna ut banden, med hänvisning till sin politiska ställning, och begär att Cox ska dra tillbaka sin begäran. Cox vägrar.

LÄS MER
Dokument: Så har relationen mellan Sverige och USA utvecklats genom åren

Det är här, i oktober 1973, som Watergate-affären i det närmaste blir till en cirkus. Efter att Cox vägrat dra tillbaka sin begäran kräver Nixon att justitieminister Richardson ska sparka Cox, varpå Richardson först vägrar och sedan avgår i protest. Nixon kräver då att vice justitieminister, William Ruckelshaus, ska sparka Cox, men Ruckelshaus gör precis som Richardson och avgår. Efter att ha kommit ner till person nummer fyra i hierarkin, överåklagare Robert Bork, får Nixon sin vilja igenom och Cox sparkas. Bork kastar dock in en brasklapp, och medger att även han övervägt att avgå eftersom agerandet får honom att framstå i dålig dager.

Det visade sig att Nixon spelat in alla samtal som ägt rum i Ovala rummet.

Inspelningarna avslöjar Nixons kännedom

Nu börjar även opinionen svänga till Nixons nackdel, och i november tvingas han vädja framför tv-kamerorna, där han hävdar att han ”inte är en skurk”. En ny specialåklagare utses av Robert Bork, och utredningen går vidare. Trycket på Nixon minskar dock inte, och i mars 1974 riktas formella brottsanklagelser mot sju personer som anses ha försökt dölja sin inblandning i Watergate-skandalen. Bland dessa sju finns presidentens stabschef, och även presidenten anges som ”icke-anklagad medansvarig”.

Trycket på Nixon är nu såpass starkt att han tillsammans med sina närmaste medarbetare tvingas ta ställning till hur stor del av inspelningarna som ska lämnas ut. I slutet av april lämnas en begränsad del av inspelningarna ut, och såväl partikamrater som Nixons egen vice president, Gerald Ford, vänder sig nu mot presidentens agerande. Bilden som målas upp av Nixon, via inspelningarna, är den av en paranoid och aggressiv man med stora kunskapsluckor – inte alls den populära ledaren som mindre än två år tidigare med stor marginal omvalts till landets president.

LÄS MER
Representanthuset fördömer Trumps twitterhat: ”Han är bäst i världen på att manipulera media”

Efter att delar av inspelningarna blivit offentliga väljer den nya specialåklagaren, Leon Jaworski, att likt sin företrädare begära ut de fulla inspelningarna, något som den här gången överklagas av Vita huset och som ska nå landets högsta juridiska instans. I juli samma år beslutar Högsta domstolen enhälligt att Nixon måste lämna ut inspelningarna – ocensurerade.

Det visar sig att Nixon hela tiden har känt till de utbetalningar som gjorts till de som var direkt inblandade i Watergate-inbrottet. Den amerikanska kongressen börjar nu överväga riksrätt, eftersom presidenten, genom sitt godkännande av utbetalningar, kan ha gjort sig skyldig till förhindrande av rättvisan. När sedan Vita huset i början av augusti släpper en dittills okänd inspelning, där Nixon diskuterar med sin stabschef hur man ska stoppa FBI:s utredning, råder det inte längre några tvivel kring presidentens inblandning.

Hävdade hela tiden att han var oskyldig

Kvällen den 7 augusti träffar Nixon de republikanska ledarna från representanthuset och senaten i Vita huset. De meddelar presidenten att han saknar förtroende i båda kamrarna, och att han med all säkerhet kommer att ställas inför riksrätt.

Det hela leder till att Richard Nixon, den 9 augusti 1974, avgår som USA:s president. Det är första och, till dags datum, enda gången som en amerikansk president frivilligt har lämnat ämbetet i förtid.

Nixon vinkar farväl den 9 augusti 1974.Foto: AP

Trots avskedet riskerar Nixon nu att åtalas, genom en civilrättslig process, för eventuella brott som han begått under sin tid som president. Det ska dock bara dröja en månad innan hans efterträdare, president Gerald Ford, väljer att fullt ut benåda Nixon. Ford förklarar att det är i landets bästa intresse och att det är dags att sätta punkt för det hela, med hänsyn till Nixons familj. Fram till sin död, 1994, hävdade Nixon att han var oskyldig, men menade samtidigt att han borde varit mer beslutsam och bestämd i hanteringen av Watergate.

Sammanlagt dömdes 48 regeringsanställda för inblandning i Watergate-skandalen, däribland två tidigare justitieministrar, presidentens stabschef och flera personer från Nixons omvalskommitté.

LÄS MER
Mellanösternexpert: USA:s agerande ökar risken för väpnad konflikt med Iran
klar

Artikellänk är kopierad

Jesper Lindqvist
Jesper Lindqvist
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro