ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Förenta Nationerna – en historia om krig, fred och fiaskon

Jesper Lindqvist · 24 Okt 2019
Uppdaterad 24 Okt 2019

Foto: UN Photo/Ryan Brown


En av världens största demokratiska institutioner, eller ett luftslott utan egentlig möjlighet att påverka situationen i världen. När Förenta nationerna, FN, idag firar 73 år är det både med toppar och dalar i bagaget.

klar

Artikellänk är kopierad

Den 24 oktober 1946 trädde stadgan för den nybildade organisationen i kraft.

FN skulle ha som mål att genom fredliga metoder upprätthålla internationell fred, samtidigt som man såg till att de mänskliga rättigheterna följdes. Grundtanken var att länder genom organisationen lättare skulle kunna skapa band till varandra, vilket i sin tur skulle underlätta för konfliktlösning.

Men i kölvattnet av andra världskriget och en av de största mänskliga utrensningarna, Förintelsen, fanns det inledningsvis en viss skepsis mot den typen av internationella organ som FN skulle vara. Och pessimismen var inte ogrundad.

Ett krigstrött Europa enas

I början av 1900-talet rådde stor optimism i Europa, och många trodde att flera hundra år av krig sinsemellan äntligen hade nått sitt slut. Vetenskapliga framsteg och upplysningsideal präglade framför allt västra Europa, och behovet av landvinningar genom militära framgångar verkade bli allt mindre.

Men sekelskiftets början var också en tid då revolutionära idéer hade börjat få spridning runtom i Europa. Den ekonomiska ojämlikheten mellan samhällsklasser började ses som ett problem, och kampen mot dessa tog olika former i olika samhällen. När den serbiske nationalisten Gavrilo Princip, den 28 juli 1914, sköt ihjäl den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand i Sarajevo var det för att en gång för alla markera mot Österrike-Ungerns styre i Bosnien Hercegovina.

Gavrilo Princip, mannen vars aktion bokstavligt talat blev startskottet på första världskriget.

Århundraden av heliga, och oheliga, allianser ställdes på sin spets och det som senare kom att kallas första världskriget var ett faktum. Få anade dock att kriget skulle pågå i mer än fyra år, och att tio miljoner soldater skulle få sätta livet till när de moderna krigsmakterna använde tekniska nymodigheter som stridsvagnar, ubåtar och giftgas för att orsaka största möjliga förödelse.

Det var här, i slutet av mänsklighetens dittills mest brutala krig, som tankarna på en internationell fredsorganisation föddes. Idéns genomförande brukar ofta tillskrivas den amerikanske presidenten Woodrow Wilson, och presenterades i den så kallade Wilsondoktrinen i början av 1918. I slutet av samma år var det ett krigstrött Europa som gladeligen ställde upp på idén om att det krävdes ett internationellt samarbetsorgan där diplomati och inte vapenskrammel stod i centrum.

Initiala framgångar

I mars 1920 grundades så Nationernas förbund (NF), en mellanstatlig organisation med uppdrag att framför allt bevara internationell fred, men som även hade i uppdrag att kontrollera särskilda "protektorat", koloniserade områden som eventuellt skulle kunna bli självständiga inom kort. Till dessa områden räknades flera nuvarande länder i Mellanöstern och Afrika.

Trots flera dispyter kring NF:s utformning och funktion visade sig organisationen användbar som internationell medlare vid flera tillfällen. Bland annat lyckades man lösa den så kallade "Ålandsfrågan" – konflikten om ön mellan Sverige och Finland – utan att några vapen behövde avfyras.

Flera liknande konflikter mellan två länder löstes nu med diplomati istället för vapen, och den nya organisationen fungerade bättre än förväntat i en värld där kolonialismens effekter inte sällan bidrog till oroligheter.

Nationernas förbund under ett av de första sammanträdena i Genéve 1920.Foto: UN Photo/Jullien

30-talet: Bakslag och upplösning

När den internationella freden ställdes på sin spets i början av 1930-talet visade det sig dock vilken makt, eller avsaknad av densamma, som NF egentligen besatt. Ekonomisk kris hade skapat oroligheter i flera länder, och den kraftigt västinfluerade organisationen hade inte mycket att sätta emot när Tyskland, Japan och Italien började utvidga sina landområden.

Japan lämnade NF 1933 efter att organisationen kritiserat landets erövrande av Manchuriet från Kina, och samma år valde det Hitlerstyrda Tyskland att göra samma sak. Italien valde i sin tur att invadera Etiopien 1935, något som fick NF att rikta sanktioner mot landet. Splittring inom förbundet ledde dock till att sanktionerna lyftes redan året efter, och när andra världskriget bröt ut 1939 hade organisationen praktiskt taget upplösts.

Diskussioner om en ny internationell organisation började föras redan under krigets gång, men aktualiserades mer och mer när det senare blev tydligt att de allierade skulle stå som slutsegrare. Just krigsslutet skulle bli avgörande för organisationens uppbyggnad då dess kärna, säkerhetsrådet, kom att bestå av just vinnarna (USA, Storbritannien, Frankrike, Kina och Sovjetunionen). I efterhand kan man konstatera att splittringen mellan väst och öst, som låg till grund för kalla kriget, har försvårat FN:s arbete ända sedan grundandet 1946.

FN sätter in soldater i Korea

FN:s arbete med klimat, flyktingar, bistånd och utsatta barn är sedan lång tid tillbaka etablerat och välkänt. Det har bidragit till en bättre situation för många människor runtom i världen. Men hur har det gått med ett av organisationens grundläggande syften, att förhindra militära konflikter länder emellan?

Till skillnad från föregångaren, Nationernas Förbund, så har FN redan sedan starten haft så kallade fredsbevarande styrkor som kan sättas in för att förhindra att konflikter eskalerar och blir till fullskaliga krig. I många konflikter har säkerhetsrådet, som beslutar om när dessa styrkor ska sättas in, inte kunnat enas på grund av ländernas olika intressen. Men det finns även exempel där fredsbevarande trupper satts in framgångsrikt.

När Koreakriget bröt ut i början av 50-talet bojkottade Sovjetunionen FN:s säkerhetsråd, vilket ledde till att rådet kunde besluta om att man via ett FN-mandat gav medlemsländer möjligheten att stötta Sydkorea militärt i kriget. Fredsbevarande styrkor blev sedan kvar i landet och bevakade gränsen mellan Nord– och Sydkorea fram till 1967.

Sverige bidrog med ett fältsjukhus och medicinsk personal under FN-flagg i Koreakriget.Foto: UN Photo/ES

Det vanligaste har annars varit att fredsbevarande styrkor inte varit på plats för att strida, utan för att göra som namnet antyder, att upprätthålla freden efter att en konflikt klarats upp. Undersökningar har visat att två av tre uppdrag med FN:s fredsbevarande styrkor varit framgångsrika, och att arbetet förenklades markant efter kalla krigets slut i början av 90-talet. Men det finns även mindre smickrande historier kopplade till FN:s insatser, eller bristen på desamma.

Kunde FN ha förhindrat ett folkmord?

När folkmordet i Rwanda inleddes i april 1994 hade fredsbevarande styrkor från FN redan funnits på plats i ett halvår. Landet hade under 90-talets början utkämpat ett våldsamt inbördeskrig, och det var i all parters intresse att ha FN på plats för att övergången till fred och demokrati skulle bli så smidig som möjligt.

FN-styrkornas befälhavare, Roméo Dallaire, fick i ett tidigt skede kännedom om stora vapenarsenaler samt att det fanns planer på att utrota alla tutsier i landet. Men när han begärde att genomföra en räd mot vapengömmorna avslogs detta av FN, som ansåg att det inte var en del av de fredsbevarande styrkornas mandat.

Barn i ett av UNICEF:s flyktingläger i Rwanda, under slutfasen av folkmordet 1994.Foto: UN Photo/John Isaac

När striderna sedan inleddes stor det snabbt klart att FN-styrkorna var kraftigt underbemannade, och bättre blev det inte av att Belgien – ett av de länder med flest soldater i Rwanda – drog hem sina trupper efter att flera belgiska soldater dött i striderna. En stor del av de kvarvarande styrkornas uppdrag blev sedermera att evakuera utländska medborgare, i huvudsak européer, samtidigt som upp till en miljon rwandier dödades under drygt tre månaders tid.

FN fick i samband med folkmordet skarp kritik, dels för sina prioriteringar på plats och dels för att det dröjde ända till juni 1994 innan man fick till förstärkningar på plats i Rwanda.

Anklagelser om sexuellt våld

I samband med flera fredsbevarande uppdrag har det även riktats anklagelser om sexuellt utnyttjande av lokalbefolkningen. Vittnesuppgifter från Haiti, Centralafrikanska republiken och Balkan antyder att soldater bland annat köpt till sig sex i utbyte mot mat, kläder och annat bistånd.

Information om detta finns i dag att läsa i flera FN-rapporter, men när svenske Anders Kompass slog larm 2014 var det annat ljud i skällan. Han var chef vid FN:s kontor för mänskliga rättigheter i Genéve när han fick en rapport på bordet som handlade om att soldater i Centralafrikanska republiken haft sex med småpojkar i utbyte mot mat och sötsaker.

Anders Kompass, tidigare chef vid FN:s kontor för mänskliga rättigheter i Genéve.Foto: Anders Wiklund / TT

Anders Kompass trodde att hans visselblåsning skulle leda till förändringsarbete, men initialt försökte FN tysta ner historien och få bort honom från sin position. En extern utredning gav dock Kompass upprättelse, och FN fick i samband med avslöjandet utstå stark kritik.

Vad är FN:s roll idag?

När FN idag firar 73 år är det i en värld som på nytt tycks vara splittrad och svårmanövrerad. Det tidiga 90-talets enhet är blott ett minne och det är, precis som under kalla krigets dagar, svårt att få säkerhetsrådet att enas kring internationell storpolitik.

Samtidigt som organisationens humanitära arbete tar stora kliv framåt visar konflikter såsom den i Syrien att de styrande länderna fortfarande agerar utefter sina egna intressen, och att FN som medlare och fredsbevarare får hålla sig i bakgrunden.

Med det sagt samlar alltså FN 193 medlemsländer, vilket i det närmaste är alla länder i världen. Möjligheterna med en sådan aktör är med andra ord många, även om dess roll i framtiden är något osäker.

klar

Artikellänk är kopierad

Jesper Lindqvist
Jesper Lindqvist
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro